söndag 23 februari 2014

Som jag misstänkte!

Redan tidigt fattade jag att det förmodligen inte skulle bli så lätt att springa i skogen efter operationen.
Min gode vän "Lillen" gjorde en välgärning och körde över sin spinningcykel till min skidstudio.
Mycke vänligt och med stor omtanke. Jag hade dock mina aningar, men man måste våga göra obehagliga saker.
Som att Våga Vägra Vasaloppet. Känns möjligen lite tungt i början, men man vet innerst inne att man har tokrätt!
Man får ta mycke skit, men man är och förblir trygg i sig själv. Men framför allt mår man bra . 52-7, som vi skidåkare säger.

Jag har totalt sett ridit den svarta metallhästen ca 64 minuter på 1 månad. Det är inte bra. Jag fattar det.
Men för en pojke som är född och uppvuxen i ett otroligt fritt och demokratiskt västerland, kanske det friaste, går det bara inte att sitta på detta rullmonster utan rejäla skrik från sitt inre och totalt uppror i hjärnans samtliga avdelningar.
Vet inte, men som att mentalt dansa balett med dykarskor. Då av typen man drog upp Wasaskeppet med på 50-talet. Eller möjligen som att sitta på en 6 timmars operaföreställning. Varje dag, i ett halvår!
Ja, eller som att åka Vasaloppet, så alla fattar.
Jag beklagar, men cykeln har inte helt oväntat blivit en rejäl klädhängare. Förlåt Hasse!

Jodå! Det blev en fin skogstur på ca timmen i nästan vårvärme. All snö borta och rullskidsäsongen närmar sig med stormsteg. Supernice!

SF
                                                                     
Praktiskt!
Bra grepp!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar