Vintrarna i början på 70-talet var tusan ingen lek. Då fanns ju inte heller massa självupptagna egomedia att fördriva tiden med, så då fick ju Västboda bollplan i Farsta en stor det av ens ungdomstid. 300 meters isskrap från innerplan och man slapp gå på alla klassfester. Av någon anledning var man ju heller aldrig bjuden. Å det har man ju inte tagit skada av.
Men det "nya" är ju den djäkla stakning. Kan liksom inte förlika mig fullt ut. Förmodligen är det ens bakgrund som spelar in. Tycker det är så förödande tråkigt. Många verkat känna sig hemma, och jag kan bara gratulera. I någon bemärkelse är det ju lite formel 1 och man kör på högsta växeln.
Man börjar helt klart bli gammal.
Vill man vara lite elak. Och det vill man, så behöver vi ju inte använda benen överhuvudtaget.
Och då är ju vägen fram, utan nedvärdering, till Paralympics utstakad.
Lufsade ut med min mitella och någon form av uppvärmningsdräkt och dreglade runt i 45 minuter i skogen.
Skogen ger kraft. Har jag nämnt det tidigare? Inte ens en lam högerarm kan ta bort det.
SF
 |
| Rullstolsklubben/årets julklapp |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar