Skulle inte påstå att man kan föreställa sig den träningsvolymen och innehåll ens i närheten, möjligen ett uns av förnimmelse. Då har man ändå ägnat några hundra timmar per år de sista 35 med några små fjantiga övningar som iaf liknat det mästaren gör.
Vad övriga medborgare förstår är av naturliga skäl som ett elljusspår i universum.
En väldigt liten sträcka. Inte ett skit, helt enkelt
Jag får sällskap av en skidåkarfamilj från stadens östra delar i dag på träningen, med medlemmar under 15 år. De följer oss, småpratande, runt min gourméslinga på Ågesta(11 km skapligt tuff skogsterräng)
Det finns hopp om dagens ungdom. Längre bak i kön, knappt andfådda, smyger ett helt gäng med "topp 300 på vasan-löpare" Inte helt omäktigt det heller.
Av ren snällhet får gubben köra loket. Kan rimligen endast bero på att jag är den ende som hittar denna bana i dagsljus. Jag känner mig ändå hedrad på nått sätt.
I samma tanke som innehåller orgasmliknande känslor över att få vara med "därute", hinner jag tänka: hur länge får eller kan jag vara med därute?
Ett privilegium. Varje gång. Med eller utan sällskap.
Har man besökt rehaben på Huddinge sjukhus, som jag fått göra ett flertal gånger på sistone, fattar man väldigt tydligt hur långtifrån många är.
Tänker då inte enbart på han som inte kan resa sig själv från permobilen utan att trassla in sig i syrgasslangarna och vars fötter spretar åt olika håll. Jo, han é där. Han kommer garanterat aldrig att stå med svett under näsan i nån sankmark på Ågesta. Där é jag flera gånger i veckan. Räcker så!
SF
 |
| Något tuffare! |
 |
| Tuff träning! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar