På över 4 månader har jag inte åkt en klassisk skidmeter, vare sig på snö eller asfalt.
Det är en mycket ovanlig företeelse. Som om Peter Jihde inte skulle ha talfel. Ja menar, det heter inte "kvattsfinal"! Dialekter i all ära. Det kan vara trevligt med lite olika melodier, betoningar och skorrande mm, men man kan inte ta bort bokstäver. Eller kanske ännu mer som om Arne Hegerfors skulle sluta med sina sjukt dåliga ordvitsar. Finns inte att den mannen öppnar truten utan något kloakluktande tråkskämt.
I kväll gick jag ut på mina nya gulsvarta klassiska rullskidor. Äh, va ska jag säga? Det känns bra helt enkelt.
Själva rörelsemönstret alltså. Riktigt djäkla bra. Kraften är inte där, men jag tillåter mig att känna mig ursäktad. De nya skidorna är grymma. Dyrt är bra! Igen!
Jag kan fortfarande inte ta ner russinburken från översta hyllan eller hänga upp tvätten på översta, bortersta linan, men det kan rimligen inte vara det som livet går ut på.
Hursom. Jag har sagt till mig själv att inte öppna den bajsbruna Aladdinasken, som jag fått av mor och far, förrän jag känner att jag på ett märkbart sätt fått tillbaka styrkan och rörligheten i min axel.
Känns långt borta, men nu har jag ett konkret mål, som vida överglänser tex Vasaloppet,Vätternrunda eller Vansbrosimningen. Det tre obehagliga Vena!
Eller, i dessa fall räcker det med två ljusa Pollypraliner. Och då tycker jag inte särskilt mycket om just de ljusa.
SF
 |
| Googla på tråkiga skämt! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar